Biodling har blivit alltmer populärt och uppskattat eftersom vi är beroende av deras pollinering av olika växter och grödor för vår egen försörjning. Vid biodling använder man olika typer av bikupor som bina accepterar som bostad (istället för håligheter i gamla träd). En bikupa innehåller ett bisamhälle med en drottning, drönare (hanar) och arbetsbin (honor). Drottningen parar sig en gång utanför kupan med flera drönare och flyger sen in i kupan igen där hon bor resten av sitt liv i ca. 3-5 år. Hon matas av arbetsbina och kan lägga upp till 2-3 tusen ägg per dag under sommarperioden. Drönarna har till uppgift att para sig med unga drottningar, när dom gjort sitt, blir dom mot slutet av sommaren utsparkade ur kupan av arbetsbina och dör. Arbetsbina kläcks 21 dagar efter att äggen lagts och lever 5-6 veckor. Under den tiden har dom olika arbetsuppgifter, dag 1-3 Putsbi, då städar dom ut cellerna så att drottningen kan lägga nya ägg. Dag 6-10 Ambi då har dom utvecklat fodersaftkörtlar och börjat mata de nykläckta larverna. Dag 11-17 Byggbi nu har dom utvecklat vaxkörtlar och arbetar med att bygga ut vaxkakorna. Dom tar också emot nektar och pollen från flygbina och processar det till honung och bibröd. Dag 18-20 Vaktbi nu har dom mycket gift i giftblåsan och vaktar kupans ingång (flustret) mot inkräktare. Dag 21-till sin död Dragbi nu flyger dom ut för att hämta hem nektar, pollen och vatten till kupan, efter 4-6 veckor har vingarna slitits ut och dom dör. Ett bi kan under en dag flyga till tusentals blommor för att samla nektar och pollen. En tesked honung sägs motsvara ett livsverk för ett bi. De bin som kläckts på sensommaren och hösten blir de vinterbin som skall överleva till nästa säsong. Under vintern sitter bina samlade i ett ”klot” för att hålla värmen, dom kommer ut först en fin vårdag när temperaturen går upp mot tio grader. Då gör dom sin rensningsflygning och tömmer tarmen, vilket dom inte gjort under hela vintern.

Den färdiga honungen i bikupans ramar har nu bearbetats till en flytande färdig honung. Eftersom temperaturen inne i bikupan håller kring 35 graders värme året runt, bibehålls honungen i flytande form för att förse deras matförråd. När de sexkantiga cellerna är fyllda täcker bina dem med ett tunt lager bivax så att de skall kunna lagras tills honungen behövs som föda. Det är den grundprodukten vi tar vara på för att göra vår slutprodukt, honungen som vi sedan slungar, silar och rör till sin slutliga form och konsistens.

Den färdiga honungen består huvudsakligen av olika sockerarter ca: 79 %, ungefär lika dela Fruktos (fruktsocker) och Glukos (druvsocker), vatten ca: 18 % och resterande 3 % utgörs av olika mineraler, enzymer, spårämnen, syror, aromämnen och vitaminer.

Den tidiga försommarhonungen innehåller vanligen en högre halt av Glukos och blir ljusare i färgen och ”lenare”, sommarhonung innehåller mer Fruktos och blir mörkare i färgen. Konsistensen påverkas också av halten av de olika sockerarterna.

Den honung som utvinns från de fyllda skattramarna genom slungning är flytande och gyllenbrun/gul. Om den får stå orörd kommer den att stelna och bilda stora sockerkristaller och känns då grynig. För att få den lena mjuka konsistensen måste den röras dagligen tills rätt konsistens uppnås.

Den naturliga kallrörda honungen får ofta efter ett tag något som kallas ”rimfrost” på honungsburkens sidor, små kristaller som bildats av luftbubblor och glukos. Det kan se trist ut, men är snarast ett tecken på god kvalitet.